Kiwisens

Alla som står mig nära vet vad jag har gått igenom under alla år, hur dåligt mått, hur mycket jag kämpat för att ta mig upp. Hoppas att genom denna lilla text att ni ska förstå igentligen hur mycket ni har hjälpt mig.

Jag har varit långt nere i skiten och känner att jag äntligen har tagit mig upp, jag har funnit mig själv. Ingen kan någonsin riktigt förstå hur dåligt jag mått. Det började med att jag blev utfryst nästan hela högstadiet. Det snackades skit bakom min rygg. Ingen sa hej eller brydde sig om mig. Jag var helt ensam. Gick aldrig och åt i matsalen för ville inte sitta själv och bli ut tittad. Jag höll mina känslor för mig själv. Tanken att skada mig fans där, jag orkade inte, varför skulle jag fortsätta. Ingen skulle bry sig om jag försvann.  Men jag gick till skolan endå för att lära mig. Har alltid varit blyg, haft svårt att prata med folk, och att alltid vara själv hjälpte inte. Att börja gymnsaiet kändes hemskt för mig var så rädd att behöva gå tre till år helt ensam. Men jag gav det en chans och det är jag jätte glad över att jag gjorde för jag lärde känna två helt underbara personer som är och kommer alltid vara mina bästa vänner. Dem hjälpte och stöttade mig i skolan. Mitt självförtroende byggdes upp och jag mådde bra. Efter gymnasietiden flyttade jag samman med en kille som i början visade sig vara jätte snäll och omtänksamm. Men hans rätta sida visade sig rättså fort. Blev psykiskt misshandlad, tvingad att säga upp kontakten med mina enda vänner. Att bli anklagad för allt, bli kallad pucko, tjockis, hora, idiot varje dag. Leva varje dag i rädlsa. Att inte få träffa min familj. Fick knappt ens gå på toa själv, låste jag dörren var han där och låste upp. I början stod jag upp för mig själv, men när han tog tag i mina armar hårt och skakade mig samtidigt som han skriker håll käft, vågade jag ej säga emot mera. Rädd för vad som skulle hända om jag gjorde det.

Kan inte beskriva med ord hur mycket det betyder för mig att min familj aldrig släppte taget om mig. Mamma kände på sig att jag inte hade det bra. Hon tog mig hem, hem till min familj igen. Mamma räddade mitt liv.

Efter jag blev tvingad att säga upp kontakten med mina vänner, förklarde jag hur det låg till igentligen. Är så glad att dem förlät mig.

Jag återhämtade mig väldigt snabbt, fick egen lägenhet, träffade mitt livs kärlek, är nu sambo och förlovad. Kan inte vara mer lyckligt.

Men livet är inte en dans på rosor. 2010 kom allt jag varit med om ifatt mig, började må dåligt, tappade orken, var deppig varje dag. Fick diagnosen panikångest/deppression och social fobi. Fick medicin mådde lite bättre. Men sen hände något, jag sov hela tiden, mindes inget. Mamma och min sambo tog mig till akuten. Hade minnesförlust, mindes ej vilken dag det var eller var jag var. Medicinförgiftning sa dem. Jag var nere på noll, långt ner i skiten. Fick psykologhjälp och ny medicin men inget hjälpte riktigt. Hade då börjat på en prakitk men klarade ej av att gå om dagarna, jag bara grät och skakade. Ville bara försvinna. Hade ingen proffessionell som hjälpte mig, jag fick ta mig igenom detta själv. Min sambo och familj gjorde allt dem kunde, det hjälpte lite. Men blev bara hemma hela dagrna, klarade inte av att ta mig till praktiken eller något annat. Hade kanske nån enstaka bra dag som jag kunde gå till praktiken på. Detta pågick under cirka ett års tid.

Augusti 2011 får jag ett riktigt panik/depp fall. Nu är det nog jag behöver hjälp. Kan inte längre kämpa själv.

Får en ny hjälp via praktiken. Hon lyssnar på mig och vill verkligen hjälpa. Äntligen känner jag att någon lyssnar och bryr sig. Tillsammans kämpar vi för att jag ska må bra och trivas på prakitiken. Jag mår bättre psykiskt, men har stora problem med min mage. Blir hemma ofta för att jag har så ont, detta gör att jag mår dåligt för att jag inte kan ta mig till praktiken. Läkarbesök efter läkarbesök men ingen vet vad det är för fel på min mage. Våren 2012 får jag äntligen träffa magspeciallist, får diagnosen IBS. Ny medicin. Denna medicinen hjälper och för första gången på 1,5 år har jag inte ont. Nu kan jag komma igång ordentligt med min närvaro på praktiken.

Efter många år så ser jag en framtid för mig. Har inte haft någon panikattack sedan augusti. Min mage är normal. Min socialfobi är mycket bättre. Har nu vågat ta steget mot att komma vidare mot en riktigt praktik/jobb.

Efter många års kämpade att finna en trygghet i mig själv har jag nu funnit mig själv. Jag har varit så långt ner i skiten och inte sett nån framtid för mig. Men jag kämpade.

Mamma du finns alltid hos mig och som en ängel räddade du mig. Du har gett mig styrka, tro och hopp. Utan dig skulle jag inte finnas. Mamma jag älskar dig.

Mina systrar ni har alltid stöttat och hjälpt mig, även att jag är er storasyster och det är mitt jobb att stötta och hjälpa er. Så vill jag att ni ska veta att jag gör allt för er. Jag älskar er.

Mormor du har alltid gett en hjälpande hand, även när jag inte behövde. Jag älskar dig.

Min sambo du har ger mig så mycket kärlek och omsorg jag bara kunde drömma om att få uppleva. Du är mitt livs kärlek. Du gör mig hel. Jag älskar dig.

Alla som har hjälpt och stöttat mig genom mina år av mörker jag kan inte säga hur mycket ni betyder för mig. Ni fick mig att kämpa, att inse att jag är värd en framtid. Ni har alla hjälpt mig att finna mig själv.

Jag har fått orken, lusten, livsglädjen tillbaka. Jag kämpar än för att må bra. Vissa dagar mer än andra men jag ger inte upp.